Alliansregeringen måste ändra reglerna och avgifterna för A-kassan

Alliansregeringen pekade inför valet på att 700 000 personer stod utanför A-kassan trots att de via skattsedeln till 90 % bidrog till arbetslöshetsförsäkringens finansiering. Därför skulle a-kassan bli obligatorisk och de försäkrade skulle med egna avgifter finansiera en mycket större del av försäkringen. Redan 3 mån efter regeringsskiftet ändrades finansieringen av a-kassan. Egenavgifterna höjdes och differentierades efter arbetslöshetsnivån bland medlemmarna i de olika a-kassorna. Det var då människorna började gå ur a-kassan. Nu lite mer än ett år senare har cirka 11 % i medeltal lämnat kassorna. I efterhand kan man se att det inte var särskilt klokt av Arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin att genomföra avgiftförändringarna innan utredningen om obligatorisk a-kassa ens hade tillsatts.

Idag är det inte längre vattentäta skott mellan olika yrkesgrupper. Ta t.ex. akademikerna som har en gemensam a-kassa oberoende av branschtillhörighet. Deras avgifter är betydligt lägre än t.ex. Transport som har en högre arbetslöshet bland sina medlemmar. Både LO och TCO samtalar idag omkring möjligheten att slå ihop alla sin a-kassor till ”en enda.” Regeringen var överdrivet försiktig när den enades om att fackets huvudmannaskap skulle bestå till varje pris. Idag håller fackförbunden på att distansera sig från a-kassorna eftersom det inte längre är ett argument för fackmedlemskap. På ett år har cirka 400 000 personer lämna a-kassan som en direkt följd av regeringens politik. Det hade varit bättre att trots bristande utredningsunderlag infört en obligatorisk a-kassa från början. En sådan reform hade varit en god politisk investering särskilt idag när arbetsmarknaden viker nedåt.